Läste en artikel i Metro på bussen på väg hem igår. I denna artikel intervjuades tre olika studenter som bodde i olika stadsdelar i Malmö om hur deras bostadssituation var, hur nära de hade till skolan, avstånd till närmsta matbutik, etc. Intill varje person fanns en liten faktaruta som sa hur stor inkomst personerna har, vad deras hyra ligger på samt hur stor deras lägenhet är.
En av personerna som intervjuas bor i en liten lägenhet ute i västra hamnen i Malmö (a.k.a. Bo-01). (För er icke insatta kan man sammanfatta bostadsområdet som en massa olika typer av hus som ligger huller om buller i närheten av Turning Torso. P.g.a. dess läge och hype:n runt området så är i princip alla lägenheter svindyra.) Hon bor i en liten lägenhet och betalar en hyra som (efter lite snabbt räknande från min sida) är nästan tre gånger så hög som jag och min flickvän betala för vår lägenhet, räknat per kvadratmeter. Till saken är att vi bor i innerstan i Malmö i ett avsevärt mer centralt läge än de i Västra hamnen. Var man väljer att bo är givetvis ytterst subjektivt - vad man har för preferenser spelar klart in.
Vad jag reagerar på är att det i artikeln verkar som att tjejen som bor i artikeln har fått för sig att den höga hyran är det som ger lägenheten sin "lyxstämpel". Är det inte tvärtom? Om jag får tag i en lägenhet som baserat på läge, utseende, utformning, etc har en ovanligt låg hyra, är det inte det "lyxigt"? Inte fasen säger jag till någon som lagt en fruktansvärd massa pengar på sin lägenhet att de har det "lyxigt"? Om lägenheten är fin eller välutrustad trots sitt låga pris, då säger jag "Vad lyxigt du har det!", inte annars. Om man betalar en omotiverat hög kostnad, är inte hög standard en förutsättning?
