En förkyld kille

Sitter här hemma och tagit ledigt från jobbet en fredag. Tycker synd om mig själv som fått en klassisk förkylning helt plötsligt. Kommer att tänka på den där huvudvärkstablettreklamen som visades för ett antal år sen med den förkylde göteborgaren som hänger över ett ångbad och säger: "Ni tjejer snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld!". Jag undrar om det ligger någon sanning bakom det hela? Om man kunde mäta "må-dåligt:het" skulle denna faktorn då ligga högre under samma förhållande hos en kille än en tjej? Det är min teori iallafall.

Jag tror någon fått det där om "svagare könet" om bakfoten...

Hunsad av flickvännen

Jag dansar aldrig nykter någon gång, aldrig, inte en chans att jag dansar nykter och kalla't undanflykter om du vill, utan minsta promill står jag still...

Jag har aldrig innan denna helgen upplevt det fenomen, eller i det här fallet anledningen till det som Magnus Uggla sjunger om i sin låt. Det var julfest med mitt företag på ett större ställe. Det serverades julbord följt av en trevlig show. Därefter "startade" de dansgolvet. Jag och damen stod tillsammans med lite annat trevligt folk och pratade, innan vi bestämde oss för att ge oss in på dansgolvet. Det slår mig nu när jag skriver det här att det är underligt att jag och flickvännen aldrig dansat tillsammans på detta vis, åtminstonde inte vad jag minns. Hursomhelst, vi stod där och studsade på stället ett tag innan jag fick min första kommentar från min förtjusande flickvän:

Stå inte så med armarna! Ta ner dem.

Lydig som jag är försökte jag genaste göra henne till viljes, rätade på mina armar och tänkte inte så mycket mer på saken. Sen dröjde det inte mer än ett par minuter innan jag åter blev upplyst om att jag stod med armarna som en idiot. Nåväl, detta hade jag väl kunnat köpa om det hade slutat med detta. Icke då. Ytterligare några minuter senare fick jag utstå fler förolämpningar; jag fick reda på att jag skulle "sluta röra på höfterna fram och tillbaka hela tiden". Till saken hör att flickvännen aldrig, mig veterligen har hunsat mig på detta vis, i något sammanhang. Dessa okvädesord fortsatte sedan under de nästföljande två-tre låtarna. Sammanfattningsvis stod en sak klar: jag sög på att dansa. Jag erkänner att jag känner mig mer trygg med att dansa någon halvofficiell valsdans, och jag är inte så säker på att hon hade fel. Jag är bara så förvånad över hur plötsligt kritisk damen blivit.

Det blir väl till att ta danslektioner inför ett stundande (?) bröllop, så hon inte behöver skämmas mer över sin värdelöst odansanta pojkvän.

Så var det dags för jul igen

Saker var bättre förr. Inte allt, faktum är att antagligen så var väldigt få saker bättre förr, men sett genom mina nostalgiska och stockkonservativa ögon så måste jag ändå klamra mig fast vid tanken att mycket var bättre förr. Det finns många exempel man skulle kunnat ge på detta, men jag tänker nu närmast på julen.

Jul har aldrig varit speciellt religiös för mig. Uppfostrad i en oreligiös familj har jag alltid betraktat julfirande som ett tillfälle att trevligt och otvingat träffa släkten, äta god mat och, givetvis, (inget jag sticker under stol med) få lite trevliga julklappar. Men nu skall jag inte gå händelserna i förväg, för mina "problem" börjar tidigare. Det känns som att ju äldre jag blir, desto svårare är det för mig att finna den där sköna julstämningen. I skolan så saktades tempot ner fram emot jul, traditionerna kring julbak och pynt följdes, ljus tändes och kalenderluckor öppnades. Varje dag fram till jul var en liten bit mysig jul som lades samman till den grandiosa finalen - julafton.

Som det är idag infinner det sig aldrig någon sådan stämning. Visst, det är lite mysigt när adventsljusstakar sätts upp och när man för smaka första julmusten och glöggen, men det är inte samma sak. Saker sker alldeles för abrupt. Man jobbar fram till ett visst datum och sedan - pang bom - är det julafton. Synnerligen binärt: ett eller noll, ingen jul sen massivt julfirande.

Jag vill ha tillbaka mina gamla mysiga jular. Jag är inte en av de som beklagar mig över att julen är stressig - det är den inte, bara för folk som planerar illa - jag bara önskar att det fanns en nödbroms man kunde dra i ibland när de få julstämningsögonblicken inträffar.

Jag vill inte nödvändigtvis ha snö (hey, jag är skåning, jag har insett mina höga odds), jag måste inte få de roligaste julklapparna, jag skulle byta bort mycket av de viktiga sakerna för att få njuta lite mer. Problemet är bara att jag inte har en aning om hur jag skall åstadkomma det...

Bajs...jag är vuxen...