Jag dansar aldrig nykter någon gång, aldrig, inte en chans att jag dansar nykter och kalla't undanflykter om du vill, utan minsta promill står jag still...
Jag har aldrig innan denna helgen upplevt det fenomen, eller i det här fallet anledningen till det som Magnus Uggla sjunger om i sin låt. Det var julfest med mitt företag på ett större ställe. Det serverades julbord följt av en trevlig show. Därefter "startade" de dansgolvet. Jag och damen stod tillsammans med lite annat trevligt folk och pratade, innan vi bestämde oss för att ge oss in på dansgolvet. Det slår mig nu när jag skriver det här att det är underligt att jag och flickvännen aldrig dansat tillsammans på detta vis, åtminstonde inte vad jag minns. Hursomhelst, vi stod där och studsade på stället ett tag innan jag fick min första kommentar från min förtjusande flickvän:
Stå inte så med armarna! Ta ner dem.
Lydig som jag är försökte jag genaste göra henne till viljes, rätade på mina armar och tänkte inte så mycket mer på saken. Sen dröjde det inte mer än ett par minuter innan jag åter blev upplyst om att jag stod med armarna som en idiot. Nåväl, detta hade jag väl kunnat köpa om det hade slutat med detta. Icke då. Ytterligare några minuter senare fick jag utstå fler förolämpningar; jag fick reda på att jag skulle "sluta röra på höfterna fram och tillbaka hela tiden". Till saken hör att flickvännen aldrig, mig veterligen har hunsat mig på detta vis, i något sammanhang. Dessa okvädesord fortsatte sedan under de nästföljande två-tre låtarna. Sammanfattningsvis stod en sak klar: jag sög på att dansa. Jag erkänner att jag känner mig mer trygg med att dansa någon halvofficiell valsdans, och jag är inte så säker på att hon hade fel. Jag är bara så förvånad över hur plötsligt kritisk damen blivit.
Det blir väl till att ta danslektioner inför ett stundande (?) bröllop, så hon inte behöver skämmas mer över sin värdelöst odansanta pojkvän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar